Ok, så här ligger till just nu. Jag har fått kontakt med en kille på qx och vi har väl på sätt och vis contectat ganska bra. Vi har en hel del gemensamma intressen, vi har haft milslånga konversationer på qx och har även pratats vid på telefon en gång. Men, jag tror att det gick alldeles för fort fram. Och det, plus att jag har haft en hel del att stå i på sistone, ledde till att jag tog ett stort steg tillbaks in i garderoben. Därav min frånvaro från bloggen, eller egentligen, min frånvaro från min komma-ut-process.
Hur som helst så har vi bestämt att vi ska träffas. Men jag klarar det inte, jag vågar inte ta steget. Jag har skjutit fram tiden för träffen TRE gånger och nu börjar han nog ledsna. Killen är verkligen jätteschysst, men jag har så jäkla svårt för att slå slag i saken.
Tack ni som undrat. Jag trodde faktiskt ingen skulle "titta in" trots att jag inte varit aktiv på ett tag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Du? Låt det få ta tid. Det är inget som händer på en kvart. Var ärlig och säg som det är så slipper han iaf bli sårad om han tror att du inte gillar honom.
Vad är du rädd för? Vad är det värsta som kan hända?
Håller med Trollhare. Säg som det är till killen så har han ju säkert förståelse! :-) Kram!
Klart att han har förståelse! Jag skulle ha all förtåelse i världen med dej ; )
Trollhare: Jag har varit ärlig och förklarat läget, och han är villig att vänta.
Aronson: Det värsta för mig är nog att det blir första gången jag träffar någon som vet vem jag är.
Honkenponken: Jag har förklarat, och han har tålamod nog att vänta. Kram tillbaka! :)
Tennis: Är det så? ;) Tack, snällt sagt!
Så länge du jobbar på det så går det ju framåt. Även om det går långsamt så är det viktigaste att det går i din takt. Bra att du sagt till killen precis som det är!
Fred: Jo, han är faktiskt väldigt förstående.
Men Stan, träffa honom för 17!
Han kanske är drömprinsen... eller inte. Du behöver inte lova ett livslångt commitment bara för en date, men jag vet att det kan kännas så när man inte är van.
Planera träffen på ett bra sätt, en begränsad tid och inga löften för framtiden, bara se hur det känns.
Lev livet!
Kram Louise.
Stan: Jag var i samma position som du. Jag hade visserligen haft sex med killar, men det var inte alls samma grej som att träffa någon för en ... dejt, eller vad nu rätt ord är.
Jag var livrädd för att träffa honom. Tänk om någon såg oss och visste vem han var, eller om vi träffade någon kompis till mig och jag skulle behöva förklara vem C, som han hette, var?
Vi träffades i Gamla Stan, vid tunnelbanan. Jag var sjukt rädd, skitnojig och på väg att ställa in det. Idag är jag glad att jag inte gjorde det. Vi blev inte tillsammans, men väl jättebra kompisar och det är just det som hjälpte mig i min komma ut-process: en kompis irl som jag kunde prata med, relatera till och få stöd av.
Anyhow, det jag vill säga är att du inte ska träffa honom om du inte känner dig redo. Du kanske ska säga till honom att du inte är redo, och att du vill skjuta upp träffen på obestämd framtid, men att du gärna snackar via telefon? Att prata i skrivande form är en sak, att prata IRL är en annan. Det kan bli ett litet myrsteg på vägen till att bli öppen och stolt ohetero.
Sorry för osammanhängande kommentar - skriven med femton avbrott för telefonsamtal och annat.
Anonym: Jo det är sant, man vet ju aldrig. Jag ska träffa honom, men jag måste vara riktigt redo först. Det är ju inte mötet med honom som jag tycker känns jobbigt, utan det faktum att jag ska träffa en person och vara ärlig om vem jag egentligen är. Så i grund och botten handlar det mer om mina inre demoner än om själva mötet med honom. Men det du säger är helt rätt, carpe diem. Det svåra är bara att göra det i realiteten.
Micke: En väldigt välsammanhängande, och stödjande, kommentar – femton avbrott till trots. :) Jag tror mycket av min noja handlar om att jag överdramatiserar det hela, komma-ut-process och allt. Men trots det så är det viktigt, precis som du säger, att jag ska försöka ta allt i min egen takt. Jag får bara hoppas att killen i fråga orkar med det. För ärligt talat så vet jag inte om jag själv hade tolererat mitt eget beteende. ”Ska vi ses? Eller inte. Ska vi ses? Eller…”
Öppen och och stolt ohetero är mitt mål. Och du, tack för din stödjande anekdot. Det är sådana här saker som innebär att de där små myrstegen tas.
Hallå! Hur är det? Väntar på ditt nästa inlägg... :-)
Skicka en kommentar